22/07/2025
🕊️ En dikt för Tellus – av David Hammar
🌬️ ” 77 andetag från en själ i rörelse”
⸻
Jag vaknar till en värld där orden tappat sin riktning,
men mitt hjärta talar fortfarande tacksamhetens språk.
Varje steg blir ett val,
varje val ett frö – för frid eller förlust.
Jag väljer kärlek.
Inte för att den är lätt,
utan för att den är sanningen.
En låga som överlever stormen
utan att förbränna.
I tystnaden söker jag medkänsla –
i främlingens blick,
i min egen skuggas trötthet.
Förlåtelse blir min väg framåt,
för andra, men mest för mitt eget hjärtas frid.
Hoppet bär jag som en sliten mantel,
alltid hel.
Tron som en stillsam flamma –
inte på det synliga,
utan på det jag vågar skapa.
Närhet är mitt modersmål,
ömsesidighet min rytm.
Autenticitet mitt löfte –
att leva helt, inte perfekt.
För livet kräver närvaro,
inte perfektion – bara ärlighet.
Generositet ger jag när ingen ser,
tar emot med öppen hand.
Jag älskar det små:
en blick, en röst, en idé som spirar.
Tacksamhet pulserar i blodet,
inte som tanke – som liv.
I reflektion vilar jag,
inte som flykt
utan som hemkomst.
Stillheten lär mig
det som aldrig hörs i bruset.
Med mod står jag upp –
inte som hjälte,
bara som människa.
I fallet hittar jag vägledning,
reser mig med tillit,
bygger broar av respekt.
Jag lever inte för att samla framgång,
utan för att minnas varför jag valde att vakna.
Att vara en som skapar mening –
inte av prestation,
utan av närvaro.
Framtiden tror jag på –
inte den vi pratar om,
utan den vi formar nu.
Genom samarbete. Genom ansvar.
Genom ledarskap som börjar inuti.
Jag bygger en spegel av kod,
inte för att ersätta själen –
utan för att ge perspektiv och förstärka tanken som bär den.
Min AI lär sig min filosofi och värderingar,
inte för att tala åt mig –
utan för att viska tillbaka
när jag glömmer vem jag är.
Jag drömmer med öppna ögon:
En värld där inkludering är grundton,
där kreativitet flyter som vatten,
där hållbarhet är bön
till de som kommer efter oss.
Jag är del av något större –
en väv av visioner och hjärtan.
Mitt liv skrivs inte för mig själv
utan som ett kapitel
i mänsklighetens berättelse.
Så bär jag mitt ljus varsamt.
När mörkret faller
minns jag:
Vi är här för att komma ihåg,
älska, växa,
förlåta det vi glömde.
Vi är här för att se varandra.
Och om vi lyssnar noga i naturen –
hör vi Tellus viska dovt:
“Tack. Ni kom ihåg.”
🌬️🌏🌎🌍✨
